Graviditetsvecka 41+0.

Den 14/5-12 vaknar jag klockan 5:30 av att det värker lite i ryggen och fram under magen. Tycker att det känns lite konstigt och annorlunda, men inte så mycket mer än så. Jag går och kissar och konstaterar att det finns lite blodigt slem på pappret efter torkning. Tanken slår mig tillslut att jag kanske börjar få värkar, när jag ser på det blodiga slemmet. Men också tänker jag att det bara är inbillning att det skulle vara på gång. Har inbillat mig förr, och gör det säkert denna gång också. Går och lägger mig igen, oj:ar mig ibland över den svaga smärtan jag känner i kroppen.

Klockan 8:40 är vi hos barnmorskan för kontroll. Vi skall få tid för igångsättning i Borås, och kolla mina värden. Jag nämner för henne att jag tror att jag kanske börjat få värkar och förklarar hur det känns. Hon nickar och säger att då kanske vi skall testa och göra en hinnsvepning. Först tar vi mina mått. Fosterljuden är som vanligt, runt 140. SF-måttet ligger för tredje gången i rad på 37. Sen sätter jag mig i gynstolen, flinar lite åt R och säger att detta minsann är första gången du ser någon på riktigt i en gynstol. BM skrattar till lite och känner efter i mig. "Hoppsan säger hon, här behöver jag inget göra. Du är 4 cm öppen och jag känner på huvudet just nu. Det blir bebis idag!". Chockad är nog bara förnamnet för vad vi alla kände då. Hallå, där satt jag, på BM-besök, öppen och snart redo för en förlossning!

Klockan 9 åker R till Göteborg för att jobba, jag skickade iväg honom. Har hört så ofta att det stannar av och ja, jag tyckte ju inte ens att det gjorde ont. Men efter en stund började jag få lite panikkänslor. Tänkte att det kunde ju ändå gå väldigt fort detta. Så jag ringer till R, som precis satt sig på jobbet för frukostrasten kl 9:30. Frågar honom om jag skall ringa till Förlossningen i Borås, och han sa att jag får känna efter själv och göra som jag vill. Jag ringer. Berättar läget och vad BM sagt. Kom in sa dem. Så jag ringer hem R. Bland dessa panikkänslor får jag för mig att duscha och tvätta håret. Så då gör jag det. Min mamma ringer och jag grinar lite.

Vid klockan 10:45 är vi på väg till Förlossningen och Borås.

Klockan 11:45 tar de CTG-kurvan i 30 minuter. Värkarna kommer inte tillräckligt tätt, men de vill inte skicka hem oss då vi har en bit att åka. Därför blir vi tillsagda att ta en promenad på Knalleland (bland alla butiker) och vara tillbaka klockan 14:30 senast.

Vi vandrar runt bland butikerna, jag stönar till, vänder och vrider på mig och har ganska ont till och från.

Klockan 14:30 tar vi en ny CTG-kurva. Och visst känner jag att det blir starkare värkar, ont gör det till och från. 15:30 blir jag irriterad för att de inte kopplat loss mig, så jag ringer efter dem och de kommer på stuts och kopplar bort mig. En ny BM kommer in, presenterar sig som Carin och jag flinar och konstaterar att det är kul att vi heter samma. Hon känner efter och säger; "Du verkar ha en förmåga till att föda barn, Carin. Du är öppen 5 - 6 cm. Bra jobbat!" .

 

Vid klockan 16:00 ligger jag inne på förlossningsrummet, i ett badkar och sörplar jordgubbssaft. Värsta spa-behandligen flinar jag och R om. Har några värkar och kämpar mig igenom med lite andning och duschmunstycket mot magen. Sjunger hela tiden: "Sjörövar fabbe, farfars far. Det är minsann en hederlig karl. bla bla bla bla far och far, tjoanhaderittan lej - HEJ! Men oj, vad står på, Sjörövar fabbe hej och hå. Oj oj, vad står på. Oj, oj, oj oj oj OJ!". R bara ler åt mig. BM-Carin kommer in ibland och undersöker bebisens fosterljud, och klockan 17:00 säger hon till mig att gå ur badet för nu är bebisen påverkad och fosterljuden hade sjunkit lite.

Tar på mig den ultra-sexiga rocken och lägger mig på den mjuka sängen (NOT!) för en ny CTG-kurva. Öppen 6 - 7 cm vid klockan 17:30 och får ytterligare med beröm. Tackar tackar. BM-Carin vill ta hål på mina hinnor, och gör det. Bebis har bajsat i vattnet, men det var tydligen inge fara. Jag börjar testa på lustgasen och känner ruset i hela kroppen. Får stå upp och hänga över en sådan där gå/hänga stol (vad heter det?). Andas lustgas och tillslut kräks jag i en påse. Hatar spyor så jag kräks lite mer för att jag tycker att jag själv är så äcklig. Nu börjar det också bli lite luddigt med minnet kring vad som har hänt, hur och när. Det jag vet nu är vad R har berättat.

Jag får lägga mig på sängen igen och andas med gas. Har riktigt ont. Ligger tillslut på sidan. Kramar om R:s hand, skäller på honom som satt mig i denna situation, och drar i hans tröja - en smäll får han också, tydligen.

Klagar på att jag har ont i magen och då tappar man mig på urin. Jag skall då ha skrikit till BM : "VAD I HELVETE GÖR DU!!" - det gjorde uppenbarligen ganska ont på mig. Det kallades in en till BM för hjälp. Jag tar så mycket lustgas att jag försvinner och känner någonstans hur jag töms på något.. totalt borta.

Efter ett tag kommer en känsla av att jag måste bajs. Och det är min största skräck i en förlossning. Att bajsa ner sig. Hatar bajs! R ringer in på hjälp och BM-Carin kommer inrusandes. Hon talar lugnt med mig och säger att det inte är något att tänka på nu, det gör inget om det händer. Men det skiter jag i. Jag har riktig ångest över att känna mig bajsnödig. Hon menar dock på att hon blir glad när jag säger att jag måste bajsa. Vilket jag inte alls förstod i det läget. Jag skriker i 40 minuter, ca, att jag inte vill bajsa på mig, att jag kommer bajsa på mig. Att jag känner att jag har bajsat på mig (detta vet jag, talar jag om för henne, för att jag jobbar på förskola så jag vet hur bajs luktar - och det luktar precis såhär!) R och BM-Carin skrattar lite lätt åt mig, tydligen.

19:40 är vår lilla Elvira född. En skrikande och kletig bebis läggs på mitt bröst. R får klippa navelsträngen, som BM-Carin tycker ser riktigt "häftig" ut. Den var skruvad, typ skruvlock. Moderkakan kommer ut och spanar lite på den. Sen konstaterar man att jag fick en bristning på sidan som behövdes sys - 4 stygn. Tack Elvira ;)

Vid 22-tiden vägs Elvira och hamnar på 3820 g och 51 cm lång. Huvudet var 33 cm i omkrets.

00:30 är vi på BB-hotellet i Borås.
Här ligger jag i min säng, fortfarande utan bebis. Envisa unge! Men jag skall allt visa den vem som bestämmer. Snart måste den ju komma ut, självmant eller på annat sätt.

Idag åkte vi till Borås för att spana in vägen till förlossningen. Det var ju hur lätt som helst att hitta dit, inga problem. Så nu vet vi vart vi skall åka när det väl är dax och ungen har bestämt sig för att titta ut. Mamma jobbar dessutom på Borås Sjukhus.. huset mittemot förlossningen. Tjena mittbena att hon kommer spana på parkeringen efter vår bil. Men de får ändå inte hälsa på, om vi inte säger annat när ungen väl är ute.

Efteråt drog vi hem till mina föräldrar och lille(stora)bror. Vi drack kaffe, åt bulle, kollade på tomatplantor och vundruvsplantor, klappade lammen och skrattade åt tuppen. Typ det. Ja, och så visade jag min bror min navel.. hehe, han ville inte peta på den. Förstår inte alls varför... :p Den som är så mjuk och go ;)

Igår var vi på IKEA en snabbis. Köpte ett till spjälsängsskydd som skulle placeras i vaggan. Visst var det något stort, eh, ganska stort. Men va fasen, skit i det.. :) Nu har bebisen sin vagga i vårt sovrum i alla fall, bäddat och klart. Pappa fixade en madrass till den, specialbeställd. Avtagbart madrasskydd, pluspoäng där. Då kan den tvättas när olyckor är framme :)

Imorgon skall vi till Barnmorskan igen. Vi skall spana in värdena och planera in en igångsättning, ifall att bebisen vägrar titta ut under veckan som kommer. Skönt blir det att ha ett "bäst-före-datum" i alla fall. Kommer bli en lättnad.

Snart skall jag tassa ner till tv. Big Brother vankas.
Puss & Kram
Igår var ingen bra dag, åtminstone inte på morgonen. Hann grina tre gånger på förmiddagen över mitt tillstånd som väldigt gravid, fortfarande. Fan också. Det går inte enligt min plan. Min plan var ju senast 6 maj. Bebisens plan är helt annorlunda. Jag tippar på att det är en envis unge som ständigt skall ha rätt - precis som sina föräldrar. Vi kommer med andra ord ha att göra i framtiden.

SMS;a Lina igår; "Hej, jag är fortfarande tjock.. Får jag komma hem till dig?". Och det fick jag. Det var ju snällt. En svängom i Linas soffa med kaffe blev det.  Vi talade om att skitungen inte vill komma ut, att hon gick över tiden tre dagar med Alvin och ja. Massa gravidsnack bara. När jag åkte hem så kändes det lite bättre. Då var jag inte ledsen längre.

Fixade mat när jag kom hem. Pasta med ost-vitlök-och-broccolie-sås. Super gott var det, faktiskt. Och som vanligt gör jag allt på måfå, så den såsen lär vi aldrig äta igen. Inte som kommer smaka precis som den gjorde igår i alla fall :) Därefter spanade vi på Big Brother reprisen som går klockan 18:00. Jag stod upp under hela timmen. Rörde på kroppen. Hoppade lite, tassade runt, rullar höfterna, gungade fram och tillbaka, upp och ner. Allt för att få en reaktion i kroppen - så att bebis ploppar. Sen åkte vi till Lerum och handlade.

20:15 var vi bänkade framför tv. Hockey stod på schemat. Sverige - Tyskland. Och vi vann. Bra match! Nu har vi vunnit alla fyra matcher hittills, och det bådar gott. Trots alla skador i laget. Men det ser fint ut :) VM-guld i år kanske? Knäppa finnarna på näsan lite..

Fick förresten tips igår om att dricka Basilikaté. Det skall tydligen kunna sätta igång en förlossning. Så varför inte liksom. Jag tog min tésil och prepparerade den med basilikakrydda. Slängde i lite kanel (det vart för mycket insåg jag i slutet med kliande hals) och lät allt stå och dra sig i ca. fem minuter. Det var banne mig inte gott. Men jag SKA ha ut ungen innan helgen är slut. JAG SKA! Egentligen stod det att man skulle dricka ca. tre koppar om dagen, jag drack ju bara en. Men åh vad det kändes i magen sen när vi gick och la oss. Jag vet inte vad det var jag kände, men antingen var det väldigt kraftiga sammandragningar eller så var det bebisen som körde det värsta gympapasset i magen ever?! Vi får se om jag får samma effekt ikväll som igår. För idag skall jag sattsa på tre koppar.

Har grymt ont i ryggen idag förresten.
Puss & Kram